Simrishamnsfog i tegelfasader – sanden blev till guld

Simrishamnsfog och det gula guldet från Tobisviken

Österlens museum kan ur sina arkiv bland annat redovisa utdrag ur föreningen Gamla Cimbrishamns tidning:

”Under andra halvan av 1897 stärktes det stora intresset för stadens ”gula guld” – sanden vid Tobisviken. En rejäl puff framåt blev det när järnvägsbolaget Malmö-Cimbrishamn visade intresse för anläggande järnvägsspår ut till det stora sandfältet. Bolaget var också beredda på att ”överta” ensamrätten om att transportera sanden via järnväg till köpare runt om i hela Sverige.”

Sanden var enastående och åtråvärd, ej enbart i Sverige, utan även på flera håll i Europa. Under lång tid hade redan småskutor fraktat sand till Malmö och Göteborg.” I Malmö använde man sanden som så kallad plattformsand vid cementgjutning. I Göteborg användes sanden vid fabrikation av glas.

”Under 1897 forslades 70 järnvägslaster sand till Malmö vattenverk för att användas vid filtrering av dricksvattnet. Sanden kostade då i Cimbrishamn 50 öre per ton. Sanden bestod av lika stora gula, röda och bruna korn, som det formulerades i beskrivningen. Sanden var ju också helt ren från alla främmande beståndsdelar. Det priset var lågt, en vida sämre liknande sand, som fanns nära Nexö (Neksö) på Bornholm, betingade då ett pris på 2,50 kr per tunna.”

Sanden var enastående och brukades inte enbart i Sverige utan även på flera håll i Europa. Bruket har varit mycket populärt bland arkitekter och använts till många kulturbyggnader, framför allt under 1940- och 1950-talen. För den som arbetar med omfogning av tegelfasader är kunskap om äldre bruk, ballast och foguttryck viktig för att kunna välja rätt metod vid renovering.

Tobisviken och sandens betydelse för murbruk

Många har diskuterat hur strandlinjen ändrats i samband med att stora mängder sand sålts som en viktig beståndsdel i Simrishamnsbruk. Under 1980-talet skrevs det i Ystad Allehanda att strandlinjen enligt mätning i flygfotograferade bilder från 1939 till 1981 skulle ha flyttats västerut cirka 33 meter.

Tusentals kubikmeter sand har också förflyttats av vågor och vind. Mätningar som gjordes av Simrishamns byggnadskontor från åren 1974-1981 visar att strandlinjen vid det så kallade Ålabodrevet i bukten ätit sig in 20 meter. Någon menade att sanden var slut och att man fick gå på sten vid Vik. En annan menade att Tobisviken blivit grundare därför att havet dragit ut sanden.

I föreningen Gamla Cimrishamns blad nr 2 1992 står om stormen 1913 att järnvägsspåret ut till sandfältet var jämte ett par vagnar begravt av sand.

Från 1980-talet finns uppgifter om att sand för 30 000 kronor per dag togs bort. En annan uppgift är att kvantiteten som togs upp uppgick till 3 000 kubikmeter per år. Regeringen fastställde 1977 ett treårigt tillstånd för sandtäkt och därefter tycks uttag av sanden ha upphört.

År 1981 beslutade Simrishamns kommunfullmäktige att återuppta bruket av täkten, men det tycks inte ha verkställts. Motiveringen var att strandlinjen inte ändrats väsentligt sedan början av 1800-talet. Det fanns expertis på området som ansåg att stranden vid Vårhallarna är utsatt för ett större hot än sandtäkten vid Tobisvik. Detta hot var den stora sandsugning som danskar och holländare gjorde till havs utanför territorialgränsen.

Varför Simrishamnsfog är relevant vid tegelrenovering

Simrishamnsfog är intressant eftersom fogbruket inte bara har en teknisk funktion, utan också påverkar fasadens uttryck. Ballastens färg, kornstorlek och sammansättning kan göra stor skillnad för hur en tegelfasad upplevs.

Vid renovering av äldre murverk behöver därför både hållfasthet, fuktpåverkan och utseende vägas in. Ett fogbruk ska fungera tillsammans med teglet, men också behålla den karaktär som arkitekten eller muraren en gång gav fasaden.

Vanliga frågor om Simrishamnsfog

Läs mer om tegelrenovering och omfogning, klicka här.

Läs mer om fasadrenovering projekt på Saarisvägen 2, Malmö där Morneon Fasad tog fram vår tolkning på Simrishamnsfog, klicka här.